And my brain is so confused....

Jaha...här var det minsann inte igår jag skrev sist.

Har varit så mycket de senaste månaderna att jag helt enkelt prioriterat bort bloggen även om jag flera gånger funderat på att börja blogga igen. Men nu känns det som ett bra sätt att ventilera sina tankar litegrand.....

Tyvärr blir inte detta ett trevligt inlägg men å andra sidan har inte min helg börjat trevligt.

Jag har blivit så otroligt sviken av min man och jag vet inte om jag kan förlåta honom eller om jag ens vill förlåta honom. Igår efter en tuff fredag på jobb hämtade han mig och jag såg fram emot att handla hem massa gott inför helgen men så blev det inte! När han släppte bomben visste jag först inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag blev först riktigt irriterad och trodde han drev med mig men icke. När han sen insåg hur fel han gjort kunde han som vanligt inte erkänna det..det kan han aldrig direkt....inte förrän han fått distans till saker. Så istället reagerade han på min reaktion genom att bli asförbannad och gapa på mig som en galning och säga diverse icke trevliga saker. Varpå jag bröt ihop totalt.

Jag krävde att han skulle köra mig direkt hem till mina föräldrar vilket han såå gärna gjorde som han sa. Väl utanför meddelade han mig mycket trevligt att han tänkte då inte följa med in utan han behövde vara själv ett tag och tänka igenom saker och ting. Ja det tycker jag du ska, svarade jag. Meeeen precis då kom hela min familj ut då dem var på väg att lämna min syster på hennes simning och där satt jag och grät hysteriskt i en bil.

Det blev alltså att vi båda fick snällt följa med mamma in och sitta ner och prata om det som hänt. Jag kan tala om att jag kände mig som en fjortonåring!! Jag satt mest och lyssnade på när dem satt och resonerade om det som hänt och mamma hade lika "LÄTT" för att nå fram till honom om hur fel han gjort. Han kunde inte ens inse vilken dubbelmoralmästare han är ens när min styvfar kom hem och lade sig i saken. Jo jag har sårat henne MEN, jag har gjort fel MEN...MEN MEN MEN MEN hela tiden precis som vanligt.

Jag har aldrig i hela mitt liv träffat en människa som har så svårt för att själv inse när han gjort något fel. Hur mycket fakta osv man än lägger fram på bordet så går det inte in i hans skalle. Det tar en sådan jäkla tid men tillsist når det fram och då känner han sig såååå hemsk.

Det hela slutade iallafall med att t.om min mamma insåg att det inte skulle gå att få in i hans skalle hur han totalt KRÄNKT mig och KÖRT ÖVER mig...rent ut sagt PISSAT på mig, så vi lade ner.

Nu har jag legat vaken nästan hela natten och tänkt fram och tillbaka. Tänkt på vad som hänt, tänkt på allt mamma sa till mig igår, det han gjort och sagt, vad jag känner, vad jag vill, vad jag inte vill.

Just nu vet jag varken ut eller in.....just nu känns det som jag inte vill längre. Jag är såå trött på att ge så mkt och få så lite tillbaka. Varför dras jag till den typen av killar??? Han tycker ju som vanligt att vi bara ska dra ett streck över detta, han inser nu att han gjort väldigt fel och tänker lösa det. Men vad han inte förstår är att skadan redan är skedd. Det går inte att ta tillbaka vad han gjorde. Mitt hjärta har just nu ett så stort sår på sig med hans namn och jag vet inte hur jag ska kunna läka det........

Nej nu ska jag nog ut och gå en rejäl promenad och samla mina tankar. Passa på innan han vaknar, orkar inte med att se honom, än mindre prata med honom just nu......

There´s a limit on how many times you can piss on me....