Saknad.....

Idag är det din födelsedag igen....och oavsett om åren går känns inte sorgen lättare att bära.....

För snart 6 år sedan förlorade jag den viktigaste personen i mitt liv....

Jag hann aldrig tacka honom för allt han gjort för mig, för att han alltid funnits där, älskat mig ovillkorligt och det gör fortfarande ont i mitt hjärta varje dag!!

Söndagen den 24:e Mars 2002 stannade hela min värld.....i två dygn satt nästan alla vi som älskade dig och väntade, hoppades, önskade, bad och grät. Jag minns hur jag ofta satt och höll din hand, pratade lite med dig. Ibland reagerade du, tryckte min hand lite, suckade, mumlade något oförståbart. Läkarna sa att du inte hörde mig, men dem hade fel. Jag vet att du hörde mig, kände att jag fanns hos dig.... du kämpade så tappert, ville komma tillbaka till oss. Men du var inte lika stark längre som du var envis och du blev bara sämre för varje minut.

Alla började så sakta tappa hoppet, men jag vägrade. Vägrade tro att du skulle lämna mig, jag behövde ju dig, min värld var inte ens halv utan dig! Det existerade inte för mig att du inte skulle finnas där en dag. Så jag fortsatte vänta och längta......

När läkarna slutligen den 26:e Mars sa att det inte fanns något att göra mer, du hade inte andats själv på två dygn och du skulle aldrig klara dig utan alla maskiner så brast allt för mig. Vad som hände minuterna efter det minns jag inte riktigt, jag vet bara att vi alla bröt ihop. Jag hörde något om att det var dags att stänga maskinerna, din syrehalt minskade ändå hela tiden trots maskinerna. Vi drog bara ut på det oundvikliga. Jag kunde fortfarande inte tro på det....

Maskinerna stängdes av....inget hände du andades fortfarande någorlunda regelbundet. Hoppet tändes pånytt inom mig....kanske ändå....men nej.....

Jag fick iallafall ta ett kort farväl av dig. Minns inte riktigt mina ord till dig, minns bara att jag sa att jag älskade dig, att jag aldrig skulle glömma dig, att jag skulle göra dig stolt över mig. Därefter lämnade vi alla rummet så att mormor kunde få en sista stund med dig. Än idag vet jag inte vad hon sade till dig, det är något hon får behålla för sig själv...det tillhör er två.

Strax därpå hör jag någon säga att din andning sjunker snabbt...alla får panik och rusar in i ditt rum. Jag sätter mig hos mormor brevid din säng....jag håller hennes ena hand i den andra håller hon din. Vi kramar varandras händer och tårarna bara väller ner. I takt med att din andning minskar kramar vi varandras händer hårdare...alla gråter hysteriskt.

Någon säger något jag vet inte vem eller vad....någon säger till mig att jag kanske borde lämna rummet att det kanske blir bättre så för mig, det kan bli otäckt och andra håller med. Jag svarar att jag vill sitta hos dig, vill att du ska veta att jag finns där. Jag skulle aldrig lämna din sida precis som jag vet att du aldrig skulle välja att lämna min. Jag stannar och håller mormors hand.

Sekunderna eller kanske minuterna därefter vill jag inte skriva om. Jag kommer aldrig glömma det, men det är inget jag vill dela med mig av här. Men jag kan säga att det var det jobbigaste och hemskaste jag någonsin varit med om. Du kämpade in i det sista, men Gud hade bestämt sig för att du skulle följa med Honom och efter en lång kamp gav du med dig och följde Honom. Det sista jag kände i det ögonblicket var att en stor del av mitt hjärta följde med dig. Smärta, saknad, tårar....en hel familj som tröstar varandra, försöker hålla ihop.

Jag kommer aldrig att glömma när jag fick ta ett sista farväl till dig. Det såg ut som att du bara sov, du såg så fridfull ut. I alla dessa år du kämpat mot sjukdomar och nu slutligen hade du funnit frid. Du befann dig på en bättre plats, du var frisk och pigg igen.....långt ifrån mig.....*tårarna rinner*

Grattis på födelsedagen moffe-loffe.....saknar dig varje dag!

            
För alltid morfars lilla flicka!

---

ååå nu rinner mina tårar du skriver så fint, känner igen allt min morfar gick bort i canser för 4 år sedan...

kramar

du skriver verkligen jätte fint, o jag vet hur det känns. förutom mor o farföräldrar så dog en kompis till mig för 2 år sen, den 28 mars. det är nåt av det värsta som hänt mig! vi träffades inte jätte ofta, men jag älskade/älskar honom mer än allt. på lördag ska du får en stor kram av mig! puss